Två dagar har det tagit oss att komma till havet och ännu några timmar väntar innan vi kommer vara framme på Kadidiriön imorgon. Vi lämnade vårt vackra Toraja kl åtta igår på morgonen och va efter en väldigt skumpig bussfärd framme i Tentena samma tid fast på kvällen. Ingen åktur jag kan rekommendera för den som lätt blir åksjuk. Idag åkte vi en lika skumpig tur fast denna gången i en bil och under endast fem och en halv timme. Imorgon kommer vi alltså åka till några paradisöar igen så om jag inte hör av mig på några dagar så vet ni vart jag är :)

 

 

 

Två dagar har vi nu spenderat i regionen Tana Toraja. Vi utgår från staden Rantepao och har tagit oss till olika platser med såkallade Bemos, en bil man kan åka med vart man vill för 1,5 kr korta sträckor och 2,5 kr för längre.

 

 

Dessa dagar har vi varit i lite olika Torajabyar där de har väldigt fina hus med speciell träutsmyckning och gått i grottor där de begraver sina döda. Vissa gravar är så gamla att de har ruttnat så man ser skelettet och skelettdelar låg lite överallt utanför och inuti grottorna.

 

Cigaretter, pengar och annat har lämnats som offergåvor och sprider en märklig doft. Vissa gravar har de även grävt in i bergen och utanför vissa gravar har de gjort träfigurer av den döde. Häftigt men aningen makabert kan jag tycka.

 

Byarna omringas av risfält med vattenbufflar och mäktiga berg. Med andra ord – Sulawesi är vackert!

 

 

 

 

Hoppas ni alla får en fin dag!

Puss

 

 

 

Från Berau flög vi i ett litet propellerplan till Samarinda där vi spenderade två nätter på ett tjusigt hotell.Ibland får man ju unna sig. I Samarinda va planen att ta oss ut i djungeln men vi lyckades inte helt att hitta ett alternativ som passade vår tidsplan så istället ändrade vi oss och tog en buss till Balikpapan, sov där en natt och hoppade på en 20 timmars färja till en ny ö – Sulawesi. Det var en spännande upplevelse.

För att komma in i båten gick vi ombord tillsammans med bilarna och gick upp för en ramp till passargerardäcket. Det påminde lite om ett dagis med små rum som man såg in i med madrasser på hela golvet med folk på. Det var hundra grader där inne och vi blev inte supersugna på att hitta oss en madrass just där.

Så istället frågade en massa folk om vi ville sova i deras rum för isåfall kunde de sova i korridoren. Vi valde att sova hos de enda tjejerna som jobbade på båten, Susan och Mimmi som var sångerskor och dansare. För att de skulle låna ut deras rum och sova någon annanstans fick vi betala hela 80.000 (40 kr) vilket jag då tyckte va dyrt men såhär i efterhand är mycket glad att jag gick med på.

För båten fick vi betala 175.000 och då ingick det två mål med mat som vi fick till vårt rum. På kvällen kände vi oss tvungna att gå till restaurangen och kolla på Susan och Mimmi när de showade eftersom vi hade slängt ut dem från deras rum. Efter några låtar och några procent mindre hörsel kände vi dock att vi inte ville stjäla uppmärksamheten från deras håll mer då alla männen bara stirrade på oss.

Båten kom fram i Parepare klockan sju imorse och vips så var vi på en ny ö igen.

Sista kvällen i Berau hängde vi med en snubbe som kallas för Baboon till den enda klubben som finns där. Det var första gången någonsin två bulles (vita turister) var där så vi skapade ganska stor uppståndelse. När vi först kom dit stod det några tjejer i superkorta kjolar på scenen med mikrofoner i handen fast de inte sjöng. De som sjöng var på övervåningen där vi satt. Mycket märkligt.. Baboon förklarade senare för oss att nästan alla kvinnor på stället var prostituerade och att den gamle mannen vi hälsade på var deras pimp. Uurghh.. En kvinnlig dj spelade ett tag och då var det dansare på scenen. Kul att få uppleva den kulturen också tänkte vi samtidigt som vi inte tänker umgås i de kretsarna igen. I säng klockan ett, upp igen klockan fem för några timmars skumpig bilfärd och en mycket blöt båttur ut till ön Derawan med våra nyfunna vänner Diaz och Mei.

 

Tänk dig att gå ut genom dörren och det första du ser är en vit strand och ett kristallklart vatten. Så började vi våra mornar veckan på Derawan. Förmiddagarna simmade vi med de stora sköldpaddorna som äter i det grunda vattnet vid stranden. Så häftigt att spendera några timmar om dagen med att hänga med sköldpaddor som kändes som om de var lika stora som mig. Efter det brukade vi lägga oss på stranden och nästan varje dag kom samma barn och hängde med oss ett tag innan de gick till skolan på kvällen. Supersöta va de. Eftermiddagarna gick vi runt och kikade på ön, hejade på alla för sjuttioelfte gången, åt lite grillad fisk med händerna (japp, vi har blivit indonesifierade), pratade lite med the locals (japp, vår indonesiska är grym!) och kollade på solnedgången. På kvällarna hängde vi med lite olika folk, efter helgen när Diaz och Mei åkt hem va vi med Yusef som va född och uppvuxen på ön och nästan varje dag gick vi till stranden för att leta efter sköldpaddor som la ägg. Tyvärr lyckades vi aldrig se några men det var mysigt att bara ligga på stranden och kolla efter stjärnfall.

 

En dag åkte vi på en båttur till två andra öar. När de andra dök snorklade jag och Ellinor längst revet som stupade 200 meter rätt ner i djupet. Det va ett fantastiskt vackert rev vid ön Kakaban. Mitt på ön fanns det en sjö men miljoner maneter som vi simmade med. Till en början va det en väldigt obehaglig känsla att en massa geleklumpar simmade in i mig men när man hade vant sig va det bara häftigt. På den andra ön va snorkligen också väldigt fin och på ön kunde man hålla i nykläckta sköldpaddor.

 

Derawan var faktiskt det första stället på min resa som jag tyckte var riktigt jobbigt att åka ifrån. Men samtidigt så är det alltid sorgligt att lämna alla underbara människor man hela tiden träffar på vägen. Efter Derawan åkte vi tillbaka till Berau och bodde två nätter hemma hos Diaz och Mei. På vägen körde en moppe in i dörren på bilen som jag låg och sov mot. Moppen körde vidare men vi fick punka och blev strandsatta tills föraren hade bytt ut däcket. Människorna i Indonesien är verkligen omtänksamma och det var flera moppar och bilar som stannade och frågade om vi behövde hjälp och erbjöd att skjutsa oss. Som tur är finns det i alla fall bilbälten i några bilar för de kör verkligen som idioter här och vägarna är slingriga som ormar och är helt gropiga.