Tongkoko national park
Det blev en natt i parken tillsammans med Ellinor, som vi nu mött upp igen, Lotte och Rens. På kvällen gick vi en mycket varm promenad i djungeln och såg både couscous som är ett björn/apliknande djur och Tarsius som är världens minsta primat. Det kan vara det sötaste djuret jag någonsin sett och de var inte större än en knytnäve. Höjdpunkten på trippen var dock på vägen tillbaka då vi såg en enorm hårig tarantella som satt utanför sitt bo i ett träd.
Trots att jag fasade för att stöta på en pyton igen och jag lovat mig själv att aldrig gå i djungeln igen på natten var det en spännande upplevelse.
Idag gick vi upp innan tuppen (eller i Indonesien stämmer inte det då de gapar och skriker hela nätterna men i Sverige skulle det stämma) och knatade ännu en gång till parken. Efter någon timme såg vi en familj supersöta Tarsiusar sitta på en gren. Ytterligare en timmes letande gick innan vi hittade en flock svarta macaquer som bara finns på Sulawesi. Jättecoola var de med sina tuppkammar och efter vi följt efter dem ett tag gick vi till en annan flock och hängde med dem en stund. Väldigt trevligt.
Nu är vi tillbaka i Manado igen och har gjort vår sista indonesienshopping eftersom vi imorgon lämnar vackra fantastiska Sulawesi för en passförnyelsevistelse i Bangkok.
Tjingeling!
Tomohon och vulkanklättring
Tomohon kallas för the city of flowers och låg uppe i bergen så temperaturen kändes lite som en svensk sommar. Det va en väldigt mysig stad med mycket växter och plantager. Förutom jättespindeln på vår toalett var Vulcano resort ett förträffligt ställe att spendera en natt på. Igår gick vi upp tidigt, tog på oss våra vandrarkängor och gick hela vägen upp för vulkanen till den väldigt aktiva och illaluktande kratern. Det tog ungefär två och en halv timme att gå upp med en hel del stopp i skuggan från den stekande solen. Vägen var den största delen i en torkad flod gjord av stelnad lava.
Efter vulkanklättringen som för övrigt gick så mycket snabbare att gå ner än upp, tog vi vårt pick och pack och åkte till staden manado. Efter vi checkat in på ett väldigt trevligt hotell med både riktig toalett, toapapper, varmvatten, ac och tv tog vi oss till den Lonely Planet rekommenderade restaurangen Raja Sate och åt en grym middag.
Nu ska jag hoppa in i duschen och göra mig redo för en dag i nationalparken Tangkoko.
Togians part 2
Hallå där!
Idag kom jag till Manado efter två härliga veckor på Togian Islands utan något internet eller någon kontakt med omvärlden. Det har hänt så många saker under tiden vi var där så jag vet inte hur jag ska kunna sortera ut. Förhoppningsvis kommer Ellinor att få med det jag inte skriver i hennes blogg.
Nästan hela den första veckan låg Ellinor sjuk i vår Bungalow på ön Kadidiri. Vi bodde på Lestari som är ett av tre ställen som man kan välja mellan på ön. Det drivs av en familj och i priset ingår tre mål mat om dagen. Väldigt skönt att slippa tänka på vad eller var man vill äta och bara bli serverad. Att maten dessutom va otroligt god va bara ett plus i kanten och familjefadern Aka åkte varje dag ut med båten och fiskade. Under tiden Elli var sjuk umgicks jag med tre sköna tyskar, fyra finnar, två argentinare, ett par från Holland, lite annat löst folk och familjen. Efter nästan två veckor kände jag mig också som en i familjen och det var jobbigt att åka därifrån. Varje kväll hängde jag med de indonesiska killarna som spelade gitarr vid elden under stjärnorna. Tyvärr kunde de bara indonesiska kärlekssånger men det var mysigt i alla fall.
En kväll bestämde vi oss för att gå ut i djungel och leta reda på Coconutcrabs som det inte finns så många kvar av i världen eftersom kineserna tycker om att äta dem. Och det finns många kineser. Så vi kände oss bara tvungna att se dem. Vad vi inte visste var att för att komma dit de brukar hänga va vi tvungna att klättra upp och ner i berg i en kolsvart djungel och det en underdrift att säga att vi va varma. Det va rena träningspasset och svetten droppade från oss. Vi hittade aldrig någon coconutcrab stor nog att öppna en kokosnöt men vi hittade i alla fall en liten en. Den såg ut som en blå blandning av krabba och hummer.
När vi nästan hade kommit hem igen hörde vi hundarna som alltid gick med när vi gick i djungeln, skälla en massa framför oss. De brukar bråka med varandra så vi trodde att de va det de höll på med men när vi lyste på dem såg vi att en enorm pytonorm hade slingrat sig runt den ena golden retrivern och höll precis på att öppnat sitt gap för att sluka honom. Ipal som gick med mig längst bak skyndade sig då att ge hans machéte till Aka som lyckades få in tre slag på ormen som då släppte hunden och började komma i vår riktning. Så vi började springa upp för berget igen och väntade där tills vi kände oss säkra nog att springa nerför berget igen. Som tur är så va ormen inte så giftig men den tog ett rejält bett på Ippos (hunden) ben och under den veckan efter som vi va där hoppade han runt på tre ben så det måste ha gjort riktigt ont. Det var en himla adrenalinrush men efter det va jag inte så jättesugen på att promenera runt i djungeln igen. Trodde bara att så stora ormar fanns i skräckfilmer och definitivt inte på så små öar.
Två gånger gick vi faktiskt igenom djungeln i alla fall, fast då under dagtid, till Baracuda bay som är en fantastiskt vacker vit strand med en grym snorkling.
En dag fyllde den yngsta dottern Teteng 17 år och vi hade en fest med tårta, Arak och indonesisk dans. Det va en riktigt rolig kväll.
När jag inte var ute på djungeläventyr eller festade låg jag mest i solen, snorklade bland alla färgglada koraller och fiskar eller spelade schack eller något annat spel med de andra.En dag åkte vi till ännu en vacker strand som hette Karina beach och till ännu en sjö full med maneter. Jag vet inte om det stämmer men jag har hört att det bara finns tre manetsjöar i världen och hittills har jag simmat i två. Så någon gång i livet måste jag ju åka till den tredje också..
De sista fyra dagarna åkte jag, Elli, holländarna Lotte och Rens och grekfransmannen Yvan till ön Malenge och ett annat Lestari. Det är otroligt vackert med det är inget ställe jag kan rekommendera för maten va inget vidare och ägaren hade ingen trevlig attityd. På andra sidan ön låg det en liten by dit vi tog oss både till fots och med en liten kanot. Till fots fick vi först gå en halvtimme eller så genom djungeln och sedan över en en kilometer lång träbro som var totalt livsfarlig. Några dagar innan vi gick på den åkte en engelsman nästan igenom den men vi lyckades gå på den oskadda. Varje kväll tog vi med oss madrasser till jettyn och kollade på film under stjärnorna. Mycket romantiskt och mysigt.
Efter Malenge tog vi en tiotimmarsfärja till Gorontalo. Jag sov med mina tyska vänner i deras hytt vilket kändes väldigt skönt. Färjan var totalt fullproppad med folk, hästar, höns och äcklig durianfrukt. Jag valde att stanna i Gorontalo med Lotte och Rens och Elli åkte vidare till några andra öar i norr.
Efter en natt i Gorontalo åkte vi vidare till Tomohon med våra nyfunna vänner Anne och Andre, även dem från Tyskland, i en bil under tio timmar. Mycket mindre spya när man inte åker med asiater men något dyrare. Middagen i Tomohon åt vi på en Hello Kitty Restaurang vilket jag tyckte va mycket coolt. De andra hatade det med blev nöjda när de såg att det fanns pizza.
Togian Islands part 1
Hinner inte skriva så mycket nu men jag lever och mår kanon. Skriver mer när jag får tid och internet :)
Tentena och Ampana
Två dagar har det tagit oss att komma till havet och ännu några timmar väntar innan vi kommer vara framme på Kadidiriön imorgon. Vi lämnade vårt vackra Toraja kl åtta igår på morgonen och va efter en väldigt skumpig bussfärd framme i Tentena samma tid fast på kvällen. Ingen åktur jag kan rekommendera för den som lätt blir åksjuk. Idag åkte vi en lika skumpig tur fast denna gången i en bil och under endast fem och en halv timme. Imorgon kommer vi alltså åka till några paradisöar igen så om jag inte hör av mig på några dagar så vet ni vart jag är :)
Torajabegravning
I Torajakulturen känns det som döden är ständigt närvarande. På ett fint sätt. När någon dör här måste man vänta minst två månader innan man begraver den döde.
På ett café i Rantepao stötte vi på vår, nuförtiden, käre vän Yusef som jobbar som guide i Toraja samt är en tvättäkta Torajaian. Han undrade såklart om han kunde visa oss runt men budgetbackpackers som vi är sa vi snällt men bestämt nej tack. När han då insisterade på att ta med oss på en begravning utan att ta betalt för det eftersom han gärna ville hänga med oss ändrade vi oss hastigt till ett ja tack.
Mannen som begravningen var för hade redan varit i himlen i två år men för dennes släktingar är han inte borta före han har blivit begraven. Och eftersom begravningen, som i detta fall, pågår i tio dagar är han fortfarande med oss. Vi var med på den tredje dagen då både vattenbufflar och grisar offrades, kistan bars runt av släktingar och en fight mellan alla bufflar som ska offras under begravningen pågick. Det va spännande att se. Hemskt ja. Men spännande eftersom de då och då skenade ut i publiken som (inklusive oss själva) stod så nära som det bara gick för att se så bra som möjligt.
Under de tio dagarna begravningen kommer pågå ska alla gäster serveras mat, vatten och fika. Det är ett jävla jobb rent ut sagt. Vi blev bjudna på gris som de precis slaktat (som vi även fick se) och grillat i bamburör. Mer närproducerat än så blir det inte. Det va nåttfruktansvärt gott! Till det fick vi en whiskey som var gjort på palmträd. Mums mums. På kvällen hängde vi med Yusef och hans gäng och spelade gitarr, sjöng och hade det allmänt mysigt.
Idag hoppade vi än en gång upp på våra moppar och åkte först till ett vackert vattenfall, sen till en jättekall naturlig pool och sist ett ställe med utsikt över en sjö. Alla tre ställen plus vägen till dem va overkligt vackert.
Tana Toraja
Två dagar har vi nu spenderat i regionen Tana Toraja. Vi utgår från staden Rantepao och har tagit oss till olika platser med såkallade Bemos, en bil man kan åka med vart man vill för 1,5 kr korta sträckor och 2,5 kr för längre.
Dessa dagar har vi varit i lite olika Torajabyar där de har väldigt fina hus med speciell träutsmyckning och gått i grottor där de begraver sina döda. Vissa gravar är så gamla att de har ruttnat så man ser skelettet och skelettdelar låg lite överallt utanför och inuti grottorna.
Cigaretter, pengar och annat har lämnats som offergåvor och sprider en märklig doft. Vissa gravar har de även grävt in i bergen och utanför vissa gravar har de gjort träfigurer av den döde. Häftigt men aningen makabert kan jag tycka.
Byarna omringas av risfält med vattenbufflar och mäktiga berg. Med andra ord – Sulawesi är vackert!
Sulawesi
Uppmärksamheten i Parepare va snäppet mer hysterisk än Kalimantan. Varenda människa sa hej mister till oss. När vi va uppe i bergen blev vi tillslut förföljda av 30 ungar. Efter några timmar av det oväsendet var vi lite småtrötta. Då blev vi inbjudna på ett studiebesök på en skola och det kunde vi ju bara inte tacka nej till. Besöket blev dock inte så långvarigt då alla ville se och ta kort på bullisarna. På vägen fick vi också komma in och kolla på när en massa tanter spelade badminton. Eller det va vad de sa men i själva verket ville de ta några hundra kort tillsammans med oss. De va inte nådigt svettiga men gav oss väldigt många komplimanger för våra stora näsor. Tack och bock. Tror jag..
Vi fick till och med skriva våra autografer.
Hem
