Första dagen gick vi först runt i öknen i två timmar. Vi besökte två byar, den första där den franska tjejen fick medicin och vi fick våra kameler och en till som var väldigt fin men kvinnorna och barnen ville ha allt jag hade på mig eller pengar vilket vi inte ville ge dem så vi stannade inte där så länge. När vi åt lunch satt vi under ett stort träd vilket var väldigt skönt efter två timmar i stekande sol, tyckte både vi, kamelerna och vår hund som följde med oss under alla tre dagarna vi var i öknen. Vi fick grönsaker i någon sås och chipati som är som ett pannkaksbröd att äta med, men jag har varit sjuk sen jag kom till Indien så det spelar ingen större roll vad det smakar för jag känner ingen smak ändå. Innan maten fick vi också alltid chai te och pasta chips. Efter lunch red vi i två timmar till och hittade en fin plats i sanden. Under dagen såg vi en påfågel, rådjur, rävar, kameler, även en bebiskamel, kossor, getter och får. 

Till middagen kom även en engelsk kille och hans kamelman. Hira (Gerrits kamelman), Manuel och den nya kamelmannen lagade mat medan vi kollade på den vackra solnedgången. Efter middagen satt vi runt elden och männen trummade på vattenflaskor och sjöng. Höjdpunkten för mig den kvällen var när månen gick upp bakom sanddynen när vi satt vid elden och sjöng. Vi låg länge och kollade på den stjärnklara himlen och lyssnade på den äldsta kamelen som tuggade innan vi somnade. Kamelerna släppte de fria under natten så de kunde gå och äta men den äldre gav de mat. Vi vaknade nästa morgon av att solen gick upp runt halv sju men somnade snabbt om igen. När klockan var nio var det alldeles för varmt att ligga kvar och frukosten var färdig. Det blev chai, rostade mackor med sylt, kokta ägg och frukt. Efter frukost sa vi hej då till engelsmannen och hoppade upp på våra kameler igen. Denna gången red även Hira och Manuel på den stora kamelen, dagen innan gick Manuel nästan hela tiden och lite då och då sprang vi men det var inte så skönt för rumpan efter att ha ridit i över fyra timmar dagen innan. 






Efter fyra timmar sträckridning i öknen var vi väldigt glada när vi fick gå av och lägga oss i skuggan under ett stort träd och ännu gladare blev vi när vi fick lunchen serverad. När vi hade ätit upp sov vi i en timme och efter det slog vi läger i ännu en sanddyn. Till middagen var vi tio utlänningar och fem kamelmän men bara fyra andra plus vi två sov över i öknen. Under natten sov en utav hundarna bredvid oss som de andra hundarna inte tyckte om så de kom och mobbade honom och väckte oss runt sjutton gånger. 





Även den morgonen såg vi en vacker soluppgång och gick sen och lade oss igen. Efter frukost red vi på kamelerna i en timme innan vi blev upplockade av jeepen. Precis när kamelen reste sig upp med mig på kände jag att jag blev stucken på magen. Jag tänkte att det nog bara var en myra eller ett bi eller någonting för det kändes ungefär som det fast dubbelt så mycket smärta. I jeepen kände jag att det blev värre och värre och när jag tog av mig min sarong som jag hade på huvudet för solen var det en skorpion i den så jag kastade den på golvet. Jeepföraren stannade och letade efter den fast den försvann under sätet. Det var bara en liten skorpion men Gerrit hann se den innan den gömde sig. Jeepföraren sa att om man har en negativ blodgrupp, vilket jag har, så är det inte farligt. Jättekonstig teori. Alla i jeepen blev väldigt rädda för min skull och tyckte att jag skulle åka till sjukhuset men jag tyckte det var onödigt då det redan hade gått över en timme sedan jag blev stucken och jag mådde okej. Resten av dagen hade jag ont runt där jag blivit stucken men mer än det var det inte.