Vi började dagen med att som vanligt äta frukost på vårt hostel som består av mögligt vitt rostbröd med smör och sylt. Sen tog vi bussen in till stan för två kronor. Därifrån letade vi upp en annan buss för fyra kronor som tog oss till Tanjung Am beach som är den närmaste stranden som finns i Kota Kinabalu om man inte vill åka till en ö för 70 kr. Stranden va egentligen jättefin, runt 3 kilometer lång, men gick man till vänster va det massa skräp på stranden. Varför inte bara plocka upp det? På den högra sidan fanns det en massa restauranger så där hade de plockat upp skräpet. Vi hittade en liten palm som vi lade oss bredvid. Kan tillägga att vi va de enda människorna som låg på stranden så folk som gick förbi kollade en del. Havet såg väldigt fint ut från håll men när vi gick i så såg vi att det va alldeles grumligt och fullt med flygfiskstim och Ellinor trodde att de va farliga så jag blev inte sugen på att bekanta mig närmare med dem. När jag sen såg en manet gick jag hastigt upp ur vattnet. Har hört alldeles för många historier om folk som badat med maneter det senaste. Ingen vacker syn.. Dessutom måste det vara runt 30 grader i vattnet, vilket inte är så svalkande. I luften va det idag 32 grader och luftfuktigheten på Borneo är inte att leka med. Den härliga svettranden på överläppen som jag levde med i Indonesien har hittat tillbaka till sin plats.

Till lunch åt jag något som till min förvåning smakade som kalops fast utan lagerblad. Asgott! Frågan är om det uppfanns i Sverige eller Malaysia?

 

Vid fem tänkte vi ta bussen tillbaka hemåt men fick då veta att alla bussar slutade gå just klockan fem. Konstigt? Så vi började traska och tänkte att det kanske någon gång ändå skulle köra förbi en buss. Och det gjorde det, så vi började vinka in den. Det visade sig dock att det inte alls va en buss. Bussarna här är nämligen minibussar och hur skulle vi kunna veta att just den minibussen inte va en lokalbuss? Men han som körde hade inget emot att köra oss hem iallafall helt gratis. Så gulligt! Efter att vi blivit avsläppta gick vi en promenad till andra sidan floden där det låg en massa små hus. Det va fattigt men supermysigt och varenda människa vi gick förbi på gatan hade ett stort leende på läpparna och vinkade och hejade. Och det va många. Då blir man ju bara lycklig i själen. Mysigaste promenaden på länge! Vi satte oss ner några gånger och pratade med några barn på knaglig engelska. Håller definitivt fast vid att Borneofolket är de trevligaste hittills på min resa. När vi satt och pratade med den sista gruppen barn började det regna litegrann men det va också allt regn som kom idag så det är skönt. Vi har fått höra att vädret på Borneo är som en bebis, så det kan ändras närsomhelst.

 

Ikväll har vi bara tagit det lugnt på hostelet och planerat vår rutt för morgondagen. Ellinor har också äntligen fått klippa bort topparna på mitt hår som hon har tjatat om i en vecka nu. Tydligen va det bara 5 hårstrån längst ner. Det blir ju ganska slitet av saltvattnet och solen och då är det bra att man har en resekamrat som kan göra något åt det. Backpackerstyle.

 

Xoxo