Från Berau flög vi i ett litet propellerplan till Samarinda där vi spenderade två nätter på ett tjusigt hotell.Ibland får man ju unna sig. I Samarinda va planen att ta oss ut i djungeln men vi lyckades inte helt att hitta ett alternativ som passade vår tidsplan så istället ändrade vi oss och tog en buss till Balikpapan, sov där en natt och hoppade på en 20 timmars färja till en ny ö – Sulawesi. Det var en spännande upplevelse.

För att komma in i båten gick vi ombord tillsammans med bilarna och gick upp för en ramp till passargerardäcket. Det påminde lite om ett dagis med små rum som man såg in i med madrasser på hela golvet med folk på. Det var hundra grader där inne och vi blev inte supersugna på att hitta oss en madrass just där.

Så istället frågade en massa folk om vi ville sova i deras rum för isåfall kunde de sova i korridoren. Vi valde att sova hos de enda tjejerna som jobbade på båten, Susan och Mimmi som var sångerskor och dansare. För att de skulle låna ut deras rum och sova någon annanstans fick vi betala hela 80.000 (40 kr) vilket jag då tyckte va dyrt men såhär i efterhand är mycket glad att jag gick med på.

För båten fick vi betala 175.000 och då ingick det två mål med mat som vi fick till vårt rum. På kvällen kände vi oss tvungna att gå till restaurangen och kolla på Susan och Mimmi när de showade eftersom vi hade slängt ut dem från deras rum. Efter några låtar och några procent mindre hörsel kände vi dock att vi inte ville stjäla uppmärksamheten från deras håll mer då alla männen bara stirrade på oss.

Båten kom fram i Parepare klockan sju imorse och vips så var vi på en ny ö igen.

Sista kvällen i Berau hängde vi med en snubbe som kallas för Baboon till den enda klubben som finns där. Det var första gången någonsin två bulles (vita turister) var där så vi skapade ganska stor uppståndelse. När vi först kom dit stod det några tjejer i superkorta kjolar på scenen med mikrofoner i handen fast de inte sjöng. De som sjöng var på övervåningen där vi satt. Mycket märkligt.. Baboon förklarade senare för oss att nästan alla kvinnor på stället var prostituerade och att den gamle mannen vi hälsade på var deras pimp. Uurghh.. En kvinnlig dj spelade ett tag och då var det dansare på scenen. Kul att få uppleva den kulturen också tänkte vi samtidigt som vi inte tänker umgås i de kretsarna igen. I säng klockan ett, upp igen klockan fem för några timmars skumpig bilfärd och en mycket blöt båttur ut till ön Derawan med våra nyfunna vänner Diaz och Mei.

 

Tänk dig att gå ut genom dörren och det första du ser är en vit strand och ett kristallklart vatten. Så började vi våra mornar veckan på Derawan. Förmiddagarna simmade vi med de stora sköldpaddorna som äter i det grunda vattnet vid stranden. Så häftigt att spendera några timmar om dagen med att hänga med sköldpaddor som kändes som om de var lika stora som mig. Efter det brukade vi lägga oss på stranden och nästan varje dag kom samma barn och hängde med oss ett tag innan de gick till skolan på kvällen. Supersöta va de. Eftermiddagarna gick vi runt och kikade på ön, hejade på alla för sjuttioelfte gången, åt lite grillad fisk med händerna (japp, vi har blivit indonesifierade), pratade lite med the locals (japp, vår indonesiska är grym!) och kollade på solnedgången. På kvällarna hängde vi med lite olika folk, efter helgen när Diaz och Mei åkt hem va vi med Yusef som va född och uppvuxen på ön och nästan varje dag gick vi till stranden för att leta efter sköldpaddor som la ägg. Tyvärr lyckades vi aldrig se några men det var mysigt att bara ligga på stranden och kolla efter stjärnfall.

 

En dag åkte vi på en båttur till två andra öar. När de andra dök snorklade jag och Ellinor längst revet som stupade 200 meter rätt ner i djupet. Det va ett fantastiskt vackert rev vid ön Kakaban. Mitt på ön fanns det en sjö men miljoner maneter som vi simmade med. Till en början va det en väldigt obehaglig känsla att en massa geleklumpar simmade in i mig men när man hade vant sig va det bara häftigt. På den andra ön va snorkligen också väldigt fin och på ön kunde man hålla i nykläckta sköldpaddor.

 

Derawan var faktiskt det första stället på min resa som jag tyckte var riktigt jobbigt att åka ifrån. Men samtidigt så är det alltid sorgligt att lämna alla underbara människor man hela tiden träffar på vägen. Efter Derawan åkte vi tillbaka till Berau och bodde två nätter hemma hos Diaz och Mei. På vägen körde en moppe in i dörren på bilen som jag låg och sov mot. Moppen körde vidare men vi fick punka och blev strandsatta tills föraren hade bytt ut däcket. Människorna i Indonesien är verkligen omtänksamma och det var flera moppar och bilar som stannade och frågade om vi behövde hjälp och erbjöd att skjutsa oss. Som tur är finns det i alla fall bilbälten i några bilar för de kör verkligen som idioter här och vägarna är slingriga som ormar och är helt gropiga.

 

Nu är vi alltså i Tarakan. Det är inte många som behärskar det engelska språket här så att hitta ett boende va lite av ett äventyr. Det resulterade iallafall i ett råtthål där (som receptionisten på ett dyrt hotell så fint beskrev det) kvinnor kommer "to make love". Sålänge de inte gör det i vårt rum så är det lugnt för min del. Fast värdesakerna har jag med mig på lyxhotellet där vi snyltar internet nu. Onödigt att riskera något, dörren till vårt rum har ju blivit uppbruten minst fyra gånger vad jag kan se.

Vårt framtida mål är den vackra ön Dewaran som vi har förstått inte är den lättaste destinationen att ta dig till. Det återstår att se.

Tjingeling

Idag kom vi hem från två nätter och tre dagar i djungeln. Hela turen gick på nästan 800 kronor och vi började med att åka till Sepilok där de tar hand om skadade och föräldralösa orangutanger. När vi kom dit matade de aporna och en av dem kom ner till staketet och vi va med den orangutangen (som hette Britt) i kanske 20 minuter innan hon tröttnade på att hänga med oss. Många väljer att inte åka till Sepilok Orang Utan Center för de tycker att det är för kommersiellt men jag tycker att det va jättebra gjort och apan kunde välja att hoppa upp i träden när hon ville. Jag tror aldrig att jag kommer att få stå en halvmeter ifrån en orangutang igen så jag tycker helt klart att det var värt det.

Granne med orangutangerna fanns det ett center med världens minsta björn – Sunbear som liknar och låter som en hund. De va väldigt söta men det häftigaste var nog ändå insekterna som va i receptionen. Borneo är ett perfekt ställe för nån som älskar insekter som jag! Finns så många coola och stora kryp här.

Efter lunch blev vi upplockade och iväg körda till Gomangtong cave där svalbona blir till svalbosoppa åt kineserna och japanerna. Vem vill äta ett fågelbo gjort på saliv?? Någon frivillig?

Marken i grottan va täckt med bajs, kiss och kackerlackor.

Väl framme vid floden där vi bodde började vi med en eftermiddagstur i båten. På den turen såg vi orangutanger, makaker, grey leaf monkeys, näsapor och en massa fina färgglada fåglar såsom hornbills. Djungeln och floden va helt fantastiskt vacker och det kändes så mäktigt att vara där. Efter middagen åkte vi ut på en nattbåttur och såg då flera vackra fåglar tex uggla, bebiskrokodiler, fler apor och insekter. En stor insekt fick för sig att det var okej att sätta sig på min kind. Jag höll inte med utan kastade iväg den vilket gjorde att jag inte hann se vad det var. Typiskt.. Det blev en tidig nattning för att sedan åka iväg igen klockan sex på morgonen. Då fick vi se en annan mycket smalare del av djungeln och ännu fler djur. Efter frukosten va det meningen att vi skulle ha fri tid tills nästa båttur men jag och Ellinor va alldeles för sugna på att utforska djungeln så vi frågade om vi fick det. Hade vi gått in i djungeln själva hade vi blivit arresterade men vi fick med oss en guide och fick se en massa häftiga insekter och red leaf monkeys som tydligen är mycket ovanligt att man får se. På den fjärde båtturen såg vi väldigt många näsapor som ser väldigt roliga ut med sina stora näsor och ännu fler fåglar. Efter middagen drog vi på oss stövlar och gick vi ut i djungeln igen fast denna gången var det kolsvart. Vi såg massor av häftiga insekter! Bland annat va det stora giftiga spindlar precis överallt. En hade ett ägg under sig där bebisspindlarna höll på att komma ur. Några myror vi såg var tre centimeter stora. Galet stora!

Nu är vi i Semporna som är utgångsstället för att komma till Sipadan och Mabul som är två öar där det ska finnas massor av hajar och sköldpaddor. Sipadan har också en av fem av världens bästa dykning. Men att åka dit kostar en halv förmögenhet och eftersom jag ändå föredrar att snorkla så åker vi tre nätter till Mabul som har lika bra snorkling som Sipadan.

I onsdags gick vi upp tidigt och pallrade oss till hamnen där båten till Turtle Island (där sköldpaddor lägger ägg 365 dagar om året) gick ifrån. Kvinnan i receptionen sa att det var fullbokat och att man måste boka sex månader i förväg. Nejnejnej sa vi då och berättade vänligt att vi tänkte vänta den en och en halv timmen som var kvar innan båten gick för att se om det kanske va någon stackare som inte dök upp. Och mycket riktigt, klockan halv tio ropade hon in oss igen och berättade att två stycken inte kom och vi kunde åka med. Hallelujah! 700 kronor fick vi cascha ut för hela kalaset. Men det var det värt! Tror inte någon annan fick betala det priset. Några vi pratade med betalade 1400 kronor. Båtturen ut till ön var i en liten båt och det var väldigt skumpigt och blött. Förstår inte varför de inte bara ordnar bättre båtar när det är så strömt och de åker samma sträcka två gånger om dagen.

Förmiddagen spenderade vi sovandes på stranden och vaknade upp som två röda kräftor. Bör nämnas att vi hade haft regn i många dagar och längtade som tokar efter sol. När vi gick därifrån såg vi att en stor varan hade gått förbi precis vid våra fötter. Ön va full av varaner som gärna smaskade på sköldpaddeägg. Innan middagen fick vi se en liten film om sköldpaddorna och arbetet de gör på ön. Vid halv elva tiden fick vi gå till stranden och fick se en 90cm lång såkallad ”Green turtle” lägga 116 stycken ägg. Det va en häftig upplevelse. Sen gick vi och grävde ner äggen så de inte skulle bli uppätna av de glupska varanerna. Sista grejen på schemat va att släppa ut de bebissköldpaddor som kläckts och kommit upp till ytan under tiden vi åt middag. Supersöta va de! Under natten vi va på Turtle Island kom det upp åtta stycken sköldpaddor och fem av dem hittade en bra plats att lägga ägg på. Under sommarmånaderna kan det komma upp till 80 stycken sköldpaddor och lägga ägg och då hinner de inte att plocka upp alla äggen.

Från Hot springs tog vi en taxi till Ranau där vi satte oss på stationen och väntade på en buss. Den tredje bussen som åkte förbi plockade upp oss eftersom de andra redan var fulla. Vi fick vänta i tre timmar medan ett annat par väntade i nästan sju timmar. Kollektivtrafiken här är väldigt spännande. Vägen från Ranau till Sandakan tog sex timmar och det var en jättefin serpentinväg i bergen. Väl framme i Sandakan såg jag att min väska inte fanns där och fick då veta att de hade slängt ut den i den staden vi stannade i innan. Så de som jobbade i bussen fick köra oss tillbaka i deras bil. Tyvärr fungerade inte batteriet på bilen så vi fick vänta ytterligare en timme innan vi kunde åka tillbaka. Väskan låg inte kvar där de hade lämnat den men efter det tredje hotellet vi kollade på hittade vi några som hade tagit med sig min väska. Hallelujah! 

Hade blivit lite jobbigt annars.

Första dagen i Sandakan gick vi runt och kollade in stan och på kvällen lyxade vi till det och kollade på en skräckfilm på bio. När vi gick hem började det att ösregna och vi fick inte tag på någon taxi. Då ramlade Linus ner i ett hål i trottoaren och skrapade upp hela smalbenet. Det va tur att det inte va jag för det var ett djupt hål och jag hade antagligen slagit i mitt huvud. 

Andra dagen spenderade vi på sjukhuset för att lappa ihop Linus ben. Först fick vi gå in i ett litet rum där han blev utfrågad om hans hälsa. Under tiden vi va där inne va vi som mest tio personer. Många nyfikna sjuksköterskor fanns det. Sen blev han röntgad och fick en stelkrampspruta. När vi fick komma in till läkaren rengjorde hon såren, gav ut recept på tre mediciner och sa att det va strikt förbjudet att dricka alkohol på dem. Han fick orangea antibiotikatabletter, paracetamol och illgröna morfintabletter. Hela undersökningen samt medicinen fick han för endast 100 riksdaler.

På kvällen hade vi redan planerat att vi skulle ut och festa eftersom malayerna va lediga dagen efter pga Mohammeds födelse och att väldigt många i Borneo är muslimer. Förfesten hade vi på hostelet tillsammans med en holländsk kille som jag satt vid på bussen och en massa kineser. Jag lärde alla mjölkpaketleken och kineserna va grymma på det. 

Sen åkte vi till en klubbgata och började på en kareokebar där vi träffade ett gäng malayer som vi hängde med. Vi drack öl i pyttesmå glas (eftersom asiater inte tål så mycket), spelade biljard och sjöng. Jag och Endy sjöng when you say nothing at all tillsammans, det lät mycket vackert. Eller inte.. Lagom salongsberusade gick vi sen vidare till Kiss me där det var en massa barbord på dansgolvet runt en strippstång med tre små scener där man då skulle dansa. De andra insisterade på att köra oss hem och tog även med oss för lite nattamat bestående av nudlar, fläsk, fiskbullar och en blandning av fiskbullar och fläsk inlindat i något nudelliknande. Det var mycket gott och en väldigt rolig kväll. 

 

 

 

Okej, då försöker jag igen då.

Vi tog en taxi från Kota Kinabalu till Mt Kinabalu som är ett berg på cirka 4000 meter. Från början hade vi planerat att bestiga berget men hade inte räknat med att behöva betala så mycket. Den som vi pratat med som fått det billigast fick betala 1400 kronor och då hade det varit så molnigt att man inte ens såg soluppgången som är en av höjdpunkterna när man står på toppen. Så istället checkade vi in på en lodge som låg på cirka 2000 meter upp på berget och gick till nationalparken och gick några fina djungelvägar där. Tyvärr började det att regna efter nån timme vilket gjorde att man inte helt kunde njuta och kolla sig runt när man gick. Regnet här är inte riktigt som i Sverige. Det forsar verkligen ner från himlen. På vägen stötte vi på ett svenskt par som vi tog följe med. När vi hade gått runt i några timmar kom vi tillbaka dit vi började och gick och åt på en restaurang, helt genomblöta. Det va inte så varmt heller uppe på berget så när vi skulle gå hem så fick vi lift av två män på deras flak en bit av vägen. Det va väldigt skönt att komma hem och ta en varm och skön dusch! Natten va däremot allt annat än varm och skön. Fönstret gick inte att stänga och allt blev fuktigt och kallt.

Så än en gång ändrade vi på planerna och tog oss ner från berget igen till Pouring hot springs där vi bor nu. Det är inga riktiga källor som man badar i och jag tror inte att det skulle gå eftersom vattnet va så hett. Istället hade de byggt små pooler som man själv fick fylla upp med varmt vatten från källan och så mycket kallt vatten man behövde för att kunna bada där. Det va mycket skönt och jag inbillar mig att det är nyttiga mineraler att bada i från berget. Kvällen avslutade vi med en god middag och en film på rummet med regnet smattrandes mot taket.

 

Idag ställde vi klockan så vi kom upp i tid. Eftersom det fortfarande är regnsäsong så brukar det vara sol på förmiddagarna och regn på eftermiddagen. Idag va det tvärtom. Så efter frukosten tog vi det lugnt på rummet och väntade på att regnet skulle avta. Det gjorde det inte utan det blev bara värre. Så tillslut så trotsade vi regnet och gick ut, det va ändå mysigt att sitta i den varma poolen när regnet föll. Någon timme senare avtog regnet och vi bestämde oss för att vi skulle gå de fyra kilometer det va till ett stort vattenfall. Först kom vi till ett litet vattenfall som va fantastiskt fint. För att komma till det andra vattenfallet skulle man korsa en flod vid det lilla vattenfallet men eftersom det hade regnat så himla mycket under natten och dagen så va det jätteströmt i vattnet och omöjligt att komma över. Så vi får se om vi gör det imorgon istället om det blir finare väder. Vägen till det lilla vattenfallet va iallafall jättefin.

 

 

 

Vi började dagen med att som vanligt äta frukost på vårt hostel som består av mögligt vitt rostbröd med smör och sylt. Sen tog vi bussen in till stan för två kronor. Därifrån letade vi upp en annan buss för fyra kronor som tog oss till Tanjung Am beach som är den närmaste stranden som finns i Kota Kinabalu om man inte vill åka till en ö för 70 kr. Stranden va egentligen jättefin, runt 3 kilometer lång, men gick man till vänster va det massa skräp på stranden. Varför inte bara plocka upp det? På den högra sidan fanns det en massa restauranger så där hade de plockat upp skräpet. Vi hittade en liten palm som vi lade oss bredvid. Kan tillägga att vi va de enda människorna som låg på stranden så folk som gick förbi kollade en del. Havet såg väldigt fint ut från håll men när vi gick i så såg vi att det va alldeles grumligt och fullt med flygfiskstim och Ellinor trodde att de va farliga så jag blev inte sugen på att bekanta mig närmare med dem. När jag sen såg en manet gick jag hastigt upp ur vattnet. Har hört alldeles för många historier om folk som badat med maneter det senaste. Ingen vacker syn.. Dessutom måste det vara runt 30 grader i vattnet, vilket inte är så svalkande. I luften va det idag 32 grader och luftfuktigheten på Borneo är inte att leka med. Den härliga svettranden på överläppen som jag levde med i Indonesien har hittat tillbaka till sin plats.

Till lunch åt jag något som till min förvåning smakade som kalops fast utan lagerblad. Asgott! Frågan är om det uppfanns i Sverige eller Malaysia?

 

Vid fem tänkte vi ta bussen tillbaka hemåt men fick då veta att alla bussar slutade gå just klockan fem. Konstigt? Så vi började traska och tänkte att det kanske någon gång ändå skulle köra förbi en buss. Och det gjorde det, så vi började vinka in den. Det visade sig dock att det inte alls va en buss. Bussarna här är nämligen minibussar och hur skulle vi kunna veta att just den minibussen inte va en lokalbuss? Men han som körde hade inget emot att köra oss hem iallafall helt gratis. Så gulligt! Efter att vi blivit avsläppta gick vi en promenad till andra sidan floden där det låg en massa små hus. Det va fattigt men supermysigt och varenda människa vi gick förbi på gatan hade ett stort leende på läpparna och vinkade och hejade. Och det va många. Då blir man ju bara lycklig i själen. Mysigaste promenaden på länge! Vi satte oss ner några gånger och pratade med några barn på knaglig engelska. Håller definitivt fast vid att Borneofolket är de trevligaste hittills på min resa. När vi satt och pratade med den sista gruppen barn började det regna litegrann men det va också allt regn som kom idag så det är skönt. Vi har fått höra att vädret på Borneo är som en bebis, så det kan ändras närsomhelst.

 

Ikväll har vi bara tagit det lugnt på hostelet och planerat vår rutt för morgondagen. Ellinor har också äntligen fått klippa bort topparna på mitt hår som hon har tjatat om i en vecka nu. Tydligen va det bara 5 hårstrån längst ner. Det blir ju ganska slitet av saltvattnet och solen och då är det bra att man har en resekamrat som kan göra något åt det. Backpackerstyle.

 

Xoxo

För er som inte vet vad Borneo är för ställe så kan jag berätta att det är en ö som tillhör Malaysia, Indonesien och Brunei. Vi är just nu i den malaysiska delen som heter Sabah i staden Kota Kinabalu. Flygresan hit från Singapore tog ungefär två och en halv timme och jag sov större delen av resan, som vanligt. Bredvid mig satt en söt asiatfarbror som ville köpa en kopp choklad till mig. När jag tackade nej så frågade han lite senare om jag va säker på att jag iallafall inte ville dela hans kopp. Så skulle en svensk aldrig göra! Ungefär så kan man sammanfatta hur malayborneofolket är, har alltid ett leende på läpparna och är väldigt omtänksamma. Flyget gick förresten på cirka 750 riksdaler och jag hoppas att alla andra flyg jag kommer hoppa på kommer ligga i samma prisklass.

 

Idag åkte vi ut till en liten ö som heter Mamutik island som ligger cirka 15 minuter med båt från KK. Båtresa och government tax kostade 70 kr men vi betalar bara 30 kr för boendet så det va okej. Ön va jättefin och direkt man gick i vattnet fanns det ett rev med massa fina färgglada fiskar. Vi en stor och en liten clownfisk som såg ut som Nemo och hans pappa. Vi såg även Doris i närheten :)

 

Öarna stängde redan klockan fyra så då tog vi en båt tillbaka. Det va bara jag, Ellinor och fyra grabbar som typ jobbade på båten och de körde ikapp med en annan båt. När de såg polisen lite längre bort saktade de ner och tog på sig flytvästar. Tror att det är ganska strikta lagar här. Äter man på restaurang får man också alltid betala en servicecharge på 10% och en governmenttax som brukar ligga på 7%. Störande! Så har det inte varit i några andra länder.

 

 

När vi kom iland öppnade sig himlen och det bara vräkte ner monsunregn. Så vi satte oss på ett 7eleven och spelade ett tärningsspel (Farkell) som Ellinor har som vi brukar ta fram när det blir tid över. Ibland kommer det bara en liten skur på en kvart men denna gången slutade det inte. Så jag köpte ett paraply.. Det hjälpte inte jättemycket.