HemTorajabegravning
I Torajakulturen känns det som döden är ständigt närvarande. På ett fint sätt. När någon dör här måste man vänta minst två månader innan man begraver den döde.
På ett café i Rantepao stötte vi på vår, nuförtiden, käre vän Yusef som jobbar som guide i Toraja samt är en tvättäkta Torajaian. Han undrade såklart om han kunde visa oss runt men budgetbackpackers som vi är sa vi snällt men bestämt nej tack. När han då insisterade på att ta med oss på en begravning utan att ta betalt för det eftersom han gärna ville hänga med oss ändrade vi oss hastigt till ett ja tack.
Mannen som begravningen var för hade redan varit i himlen i två år men för dennes släktingar är han inte borta före han har blivit begraven. Och eftersom begravningen, som i detta fall, pågår i tio dagar är han fortfarande med oss. Vi var med på den tredje dagen då både vattenbufflar och grisar offrades, kistan bars runt av släktingar och en fight mellan alla bufflar som ska offras under begravningen pågick. Det va spännande att se. Hemskt ja. Men spännande eftersom de då och då skenade ut i publiken som (inklusive oss själva) stod så nära som det bara gick för att se så bra som möjligt.
Under de tio dagarna begravningen kommer pågå ska alla gäster serveras mat, vatten och fika. Det är ett jävla jobb rent ut sagt. Vi blev bjudna på gris som de precis slaktat (som vi även fick se) och grillat i bamburör. Mer närproducerat än så blir det inte. Det va nåttfruktansvärt gott! Till det fick vi en whiskey som var gjort på palmträd. Mums mums. På kvällen hängde vi med Yusef och hans gäng och spelade gitarr, sjöng och hade det allmänt mysigt.
Idag hoppade vi än en gång upp på våra moppar och åkte först till ett vackert vattenfall, sen till en jättekall naturlig pool och sist ett ställe med utsikt över en sjö. Alla tre ställen plus vägen till dem va overkligt vackert.
Kommentarer
Trackback
