Hallå där!

Idag kom jag till Manado efter två härliga veckor på Togian Islands utan något internet eller någon kontakt med omvärlden. Det har hänt så många saker under tiden vi var där så jag vet inte hur jag ska kunna sortera ut. Förhoppningsvis kommer Ellinor att få med det jag inte skriver i hennes blogg.

Nästan hela den första veckan låg Ellinor sjuk i vår Bungalow på ön Kadidiri. Vi bodde på Lestari som är ett av tre ställen som man kan välja mellan på ön. Det drivs av en familj och i priset ingår tre mål mat om dagen. Väldigt skönt att slippa tänka på vad eller var man vill äta och bara bli serverad. Att maten dessutom va otroligt god va bara ett plus i kanten och familjefadern Aka åkte varje dag ut med båten och fiskade. Under tiden Elli var sjuk umgicks jag med tre sköna tyskar, fyra finnar, två argentinare, ett par från Holland, lite annat löst folk och familjen. Efter nästan två veckor kände jag mig också som en i familjen och det var jobbigt att åka därifrån. Varje kväll hängde jag med de indonesiska killarna som spelade gitarr vid elden under stjärnorna. Tyvärr kunde de bara indonesiska kärlekssånger men det var mysigt i alla fall.

En kväll bestämde vi oss för att gå ut i djungel och leta reda på Coconutcrabs som det inte finns så många kvar av i världen eftersom kineserna tycker om att äta dem. Och det finns många kineser. Så vi kände oss bara tvungna att se dem. Vad vi inte visste var att för att komma dit de brukar hänga va vi tvungna att klättra upp och ner i berg i en kolsvart djungel och det en underdrift att säga att vi va varma. Det va rena träningspasset och svetten droppade från oss. Vi hittade aldrig någon coconutcrab stor nog att öppna en kokosnöt men vi hittade i alla fall en liten en. Den såg ut som en blå blandning av krabba och hummer.

När vi nästan hade kommit hem igen hörde vi hundarna som alltid gick med när vi gick i djungeln, skälla en massa framför oss. De brukar bråka med varandra så vi trodde att de va det de höll på med men när vi lyste på dem såg vi att en enorm pytonorm hade slingrat sig runt den ena golden retrivern och höll precis på att öppnat sitt gap för att sluka honom. Ipal som gick med mig längst bak skyndade sig då att ge hans machéte till Aka som lyckades få in tre slag på ormen som då släppte hunden och började komma i vår riktning. Så vi började springa upp för berget igen och väntade där tills vi kände oss säkra nog att springa nerför berget igen. Som tur är så va ormen inte så giftig men den tog ett rejält bett på Ippos (hunden) ben och under den veckan efter som vi va där hoppade han runt på tre ben så det måste ha gjort riktigt ont. Det var en himla adrenalinrush men efter det va jag inte så jättesugen på att promenera runt i djungeln igen. Trodde bara att så stora ormar fanns i skräckfilmer och definitivt inte på så små öar.

Två gånger gick vi faktiskt igenom djungeln i alla fall, fast då under dagtid, till Baracuda bay som är en fantastiskt vacker vit strand med en grym snorkling.

 

En dag fyllde den yngsta dottern Teteng 17 år och vi hade en fest med tårta, Arak och indonesisk dans. Det va en riktigt rolig kväll.

När jag inte var ute på djungeläventyr eller festade låg jag mest i solen, snorklade bland alla färgglada koraller och fiskar eller spelade schack eller något annat spel med de andra.En dag åkte vi till ännu en vacker strand som hette Karina beach och till ännu en sjö full med maneter. Jag vet inte om det stämmer men jag har hört att det bara finns tre manetsjöar i världen och hittills har jag simmat i två. Så någon gång i livet måste jag ju åka till den tredje också..

Mina favorittyskar!

De sista fyra dagarna åkte jag, Elli, holländarna Lotte och Rens och grekfransmannen Yvan till ön Malenge och ett annat Lestari. Det är otroligt vackert med det är inget ställe jag kan rekommendera för maten va inget vidare och ägaren hade ingen trevlig attityd. På andra sidan ön låg det en liten by dit vi tog oss både till fots och med en liten kanot. Till fots fick vi först gå en halvtimme eller så genom djungeln och sedan över en en kilometer lång träbro som var totalt livsfarlig. Några dagar innan vi gick på den åkte en engelsman nästan igenom den men vi lyckades gå på den oskadda. Varje kväll tog vi med oss madrasser till jettyn och kollade på film under stjärnorna. Mycket romantiskt och mysigt.

 

Efter Malenge tog vi en tiotimmarsfärja till Gorontalo. Jag sov med mina tyska vänner i deras hytt vilket kändes väldigt skönt. Färjan var totalt fullproppad med folk, hästar, höns och äcklig durianfrukt. Jag valde att stanna i Gorontalo med Lotte och Rens och Elli åkte vidare till några andra öar i norr.

Efter en natt i Gorontalo åkte vi vidare till Tomohon med våra nyfunna vänner Anne och Andre, även dem från Tyskland, i en bil under tio timmar. Mycket mindre spya när man inte åker med asiater men något dyrare. Middagen i Tomohon åt vi på en Hello Kitty Restaurang vilket jag tyckte va mycket coolt. De andra hatade det med blev nöjda när de såg att det fanns pizza.